Se där! Den sista hästen gick i mål till slut. Nu har även jag en blogg. Jag borde nog ha varit först ut med tanke på min produktionstakt men jag lider av en sällsynt sjukdom som gör mig lite teknologiskt efterbliven. När jag skaffade mig ett facebook-konto fick jag upp en skylt som tackade för att jag blev användare nr 6 000 000 000. Men jag var i alla fall inte sist. Det finns bortfarande några bergsbyar i Mongoliet där Internet ännu inte hunnit hunnit slå sina rötter.
Det är inte så att jag har svårare för teknik än någon annan, det är bara så att jag redan haft en blogg, i SMS-form. Fråga mina kompisar som får sina mobiler kvävda av tusentals meddelanden i månaden, på mer eller mindre populära tidpunkter. Nu fortsätter jag ordbajsa, fast i cyberrymden (tänk att man en gång kunde slänga sig med såna uttryck och verka upplyst). Men hur svårt kan det vara, kan Carl Bildt så kan väl jag. Jag har dessutom med mitt första försök till blogginlägg gått till final i en tävling hos en livsmedelsgigant, där jag blev bortvald pga att de ansåg att jag var vegaterian. Det är inte riktigt sant. Jag äter allt utom riktiga djur. Gulliga saker med päls. Det finns inget som är så mänskligt som inkonsekvens...
Nämen Anakin, jag är imponerad! En blogg, så modernt, och naturligtvis: så publikt. Vad kommer hända med den trogna skara (massa?) mer eller mindre frivilliga mottagare av dina putslustiga mass-sms? Vi som under årens lopp vant oss vid störtfloder av lingvistiska finurligheter från dig. Kommer våra lurar gapa tomma och våra hjärtan eka av ensamhet utan din ständigt binära närvaro i max 160 tecken? Eller blir resultatet ständiga påminnelser om uppdateringar i bloggen, månne? Som man brukar säga i vårt avlånga land, innan man tänker på refrängen; den som lever får se.
SvaraRaderaMed utsökt vänliga hälsningar / Arachnia